Behovet finns nu, behovet av att forma de snurriga tankarna i mitt huvud till ord och meningar. Men hur ska jag kunna börja nysta i det här virrvarret av ofärdiga känslor och tankar utan att det blir en ännu större röra? Jag tror inte att det går att göra det på ett bra sätt, det är nog bara att börja.

 

Första juli fick vi nycklarna till vårt hus, ett kedjehus i ett lummigt område nära sjön. Vi köpte det med vetksapen om att vi hade en hel del renovering framför oss och vi satte igång direkt, golven revs ut, köket plockades ner, tapeter revs, väggar togs ner och balkar höjdes upp. Väggar bredspacklades, målades, panel revs, nytt golv lades på plats och köket plockades tillbaka. Bänkskiva, kakel och porslinsho med en ny blandare tog plats i köket, golvsocklar och taklister spikades fast och till slut, under midsommarhelgen, körde vi dit vårt flyttlass. Övervåningen var renoverad, nedervåningen påbörjad. Vi hade gjort allt vi tänkt innan vi flyttade in och resten skulle vi vänta med tills efter att fjärrvärmen blivit indragen längre fram i vinter.

 

Vi visste att det inte var vår slutgiltiga plats, utan en mellanladning innan vi längre fram i livet skulle hitta den där gården vi drömmer om, lite mer på landet. Men vi tänkte att det skulle bli bra, att det var rätt. Att det kändes lite läskigt men att det inte var så konstigt eftersom vi för första gången gått från bostadsrätt till att äga ett eget hus. Att det liksom hör till att inte ha läget helt under kontroll, men att det skulle bli bättre. Att det skulle bli bra.

 

Men jag trivs inte. Inte alls. Jag känner mig så korkad och dum, så uppgiven, otacksam och ledsen över att jag inte kunde förstå att det skulle kännas såhär. Hur kunde jag inte räkna ut det? Jag som alltid övertänker allting, ältar och vrider och vänder. Och nu har jag köpt ett hus, ett HUS!, som jag inte vill bo i. Hur kunde det bli så?

 

Och vad gör vi nu?

Ja, vad gör vi nu? I mina dagdrömmar flyttar vi. Vi hittar våra drömmars hus och packar ihop våra ägodelar en gång till. Vi hittar en tomt och bygger ett hus som har alla de där delarna som vi önskar oss. De som köpte vår bostadsrätt ringer och frågar om vi vill ha tillbaka den och vi svarar "ja, ja det vill vi!". Men det är bara i mina fantasier. I verkligheten kan vi inte riskera att förlora rent ekonomiskt på att flytta igen, inte nu.

 

Vi bor kvar, försöker hålla ut. Gör upp planer för vad vi kan göra för att det ska kännas bättre. Vi prioriterar och prioriterar om bland projekten vi ska ta oss an, väger dem mot varandra för att få ihop helheten så bra som möjligt.

 

Det var inte meningen att det skulle kännas så här.